kristallendenfina

För kännedom vill jag bara meddela att jag flyttat. Ni är välkomna att besöka http://kristallendenfina.tumblr.com

Ring gärna innan besöket, så att jag hinner sätta på kaffet och ställa fram kakor. Eller kom oinbjuden för den delen också, dörren står alltid öppen och gäster garanteras åtminstone en, men troligtvis flera, kramar vid ankomst. Eller smyg förbi i hemlighet om du hellre känner för det. Eller skit i hela grejen. Flyttanmälan är i alla fall härmed bekräftad.

Varmaste hälsningar och kramar

Eder

Fröken Malin Lundström.

Ligger i nya soffan, av utsträckningsvänliga skäl valt den sidan där schäslongen är. Tittar upp och ut genom fönstret lite då och då, för att fånga och insupa den strålande vintersolen och all dess välgörande. Stängde av tv:n. Kändes som att den förstörde mitt försök till själslig ro och de få värdefulla minuterna till återhämtning. Levande ljus, musik i stil med Bright Eyes och framtidsplanerande kring Afrikas slätter passar lite bättre. Det vita vinet från gårdagens spontana teater- och konstutställning känns som små eftersvallningar i min lite lättpåverkade kroppshydda. Och det känns rätt estetiskt. Nu ska jag ut i Kung Bores rike och stryka mina händer över reaplagg. Let the sun shine in.

Jag har tänkt lite på det där med att hitta lugnet i livet. Har på senaste tiden försökt att leva i ett lugnare tempo. Bara inställningen att göra allt utan att ha andan i halsen, ständigt pressa och stressa utan bara leva på som vanligt. Men gå med lugnare steg. Man hinner ändå. Oftast hinner man dessutom mer, och mer effektivt, eftersom handlingarna utförts på ett mer sansat och genomtänkt sätt. Carpe fucking diem och live the sengångarlife.

Småprata om vardagslivet, jobb, framtid, gemensamma saker. Massera genom en thriller. "Är det läskigt Malin?" Kolla på Halv åtta hos mig, Debatt och film. Prata födelsedagsplaner och småskratta och skämta om att mitt KBTmål är en dubbel QP. Slås av vilken jävla tur jag har med sådana kontakter. S blev arg. Jag skrattade på 3ans buss genom Stockholmsnatten.

Jobbat på Skansen idag. Snöat som fan. Massage på eftermiddagen. Gudomligt. Film på kvällen. Bara lite läskigt.

Bra fredagkväll, festlig lördag, mysig söndagsavslutning på Vapiano. Precis lagom mycket vin, härliga människor och ett par jobbpass. Den här helgen får ett stort NICE stämplat i baken.

Småler lite sådär som jag nästan aldrig gör.

Ny favoritsysselsättning: Spatsera gågata fram i småstadsidyll och då och då svänga in i någon pittoresk inredningsbutik innehållandes någon ubergullig liten småpratartant som man tillbringar en sisodär 15-20 minuters trevligt hempysselsamtal med. Blomsterhandlare och second hand-affärer går minst lika bra. Och hem kommer man tillfreds, med en drös ny inspiration som man vill applicera i den nymålade lägeheten. Mitt andranamn är numera Kreativitet. Att sedan avsluta kvällen i goda vänners lag är inte helt fel det heller.

Dröm sött.

Får lite skrämselhicka då jag hör mig själv utbrista "Nämen oh, vilka fina grytvantar!" i sann tantentusiasm på NK:s inredningsavdelning. Måste vara mitt-på-dagen-kaffet, tantskvallret, dagdrömmeriet och det trevliga sällskapet som påverkat. Alicia har illustrerat det hela rätt så fenomenalt. Håll tillgodo.

http://aliciasivert.blogspot.com/



Kulturkväll bestående av filmtittande, småpratande och allmäna trevlighetsgöran. Det är liksom ganska trivsamt så. Nu ska jag vara on top-kulturell och dyka ner i sängen med en roman. Härmed påbörjas plöjning av Parfymen. Blir det svårt att hålla koncentrationen på texten har jag ett packe med Lantliv som backup. Det gäller att ha sina preparationer. Viva la pensionärsvida. Himmel, jag har inte köpt några broddar.

De trösterika orden. Det handlar mest om att lugna sig själv.

Någon där uppe lyssnade till mina böner om en ledig tvätt-tid då jag anländer hem kring 9-snåret ikväll. Tisdagssliten och allmänt loj kånkar jag ner i källarhålan med bökigt tunga smutstvättkassar och drömmer lite halvt om ett polskt hembiträde som kunde fixa sånt här medan jag gör annat roligt. Funderar lite på om jag skulle kalla henne för Rut eller hennes vid egentliga namn. De brukar ju ha så märkliga namn, och ibland är det ju svårt med uttal. Fast de flesta heter väl typ Olga. I alla fall. När jag som mest står och slöhänger tvätt och tycker lite synd om mig själv i smyg, som måste tvätta mina egna trosor och örngott (det är ju så jäkla jobbigt att vika dem sen), hörs ett lätt voffande och intumlandes kommer en ful, tjock och extremt äcklig hundjäkel. Lufsar fram och jag bara panikber till någon med mer makt än vad jag själv har för tillfället om att byrackan inte ska hoppa på mig och börja tokdregla på mina enda rena mjukisbyxor. Samtidigt hör jag ett gott, naivt skrattande från den glada matten som tycker att hennes dreggelälskling är såå toookig. Nämen hoppsan ojsan, men han är ju så snäll. Själv står man där, djupt bitter och livrädd för att slemdrukna i byrackesaliv och småskrattar och försäkrar om att det absolut inte är någon som helst fara att hennes monster med stor sannolikhet kan förstöra och smutskasta hela mig och min, äntligen, rena tvätt. Jag hatar äckliga hundar. Ljuva grannfrid.

Det är så lätt att göra sig till offer för sina känslor. Vad man lätt glömmer är att man faktiskt har makten att bestämma över hur man vill ha sitt liv. Man kan inte rå för hur man känner, men man kan ändå behålla kontrollen över situationen. "Jag kan inte ta tag i det här nu. Jag är för trött/omotiverad." Håller inte. Visst kanske man är trött och kan finna hundratusentals anledningar till varför man är ett offer under sina känslor och varför man inte behöver ta tag i saker och ting. Men även där kan man välja att handla och styra sina tankar och därigenom även sina känslor tillslut, åt det håll man vill. Man kan alltid välja hur man vill tolka och hantera livet och situationer känslomässigt och handlingsmässigt.



Nu ska jag förbereda mig för ännu en natt i dödens kammare. Var är drömfångarna när man som bäst behöver dem?

Får ta och inse att livet är upp och ner. Ibland känns det bättre och ibland känns det sämre och så är det. Landar man i den acceptansen tror jag att livet blir lite lättare att hantera. Det blir liksom en mindre sak att gå och oroa sig över. "Varför mår jag inte bra?" Bara för att det helt enkelt är så just nu. Många gånger finns det ingen bättre förklaring än så. Livet består tydligen till stora delar av gråzon. Man får vara lycklig för de ljusa punkter som ändå uppstår (eller som man kan se till att skapa själv. Man har ju oftast valmöjligheter till att forma livet så som man vill ha det.) Eller vafan vet jag, finns ju tusentals filosofiska teorier om att vi är dömda till vårt öde. Men det kan ju diskuteras i oändlighet, och här kommer jag nog aldrig komma fram till något definitivt, korrekt svar. Jävligt bekvämt dock, skylla allt på Ödet. "Äh, jag behöver inte dammsuga. Min klena kropp ger mig signaler om att den är trött, måste vara Ödet." "Nämen kolla, en snygg karl, rakt framför ögonen på mig. Måste vara Ödet att jag ska ha honom, schysst!"


-
Bara en liten stund senare.

Och nu får jag sluta oroa mig, för det löser sig så bra. Beviserligen. Nästan så man börjar undra när man ska få tid till sig själv och ingenting? Men det blir bra, så bra så. Lugn bara lugn.

Var bara tvungen att lägga till en grej. I min bevislista för att övertyga mitt sargade jag att mitt psyke leker känslolekar med mig. Det är något med den där känslan av att känna sig behövd. Den är så...givande.

Ibland undrar man fan vad man är för en trasig psyk-berg-och-dal-bana. Som en hormonstinn tonåring/hysterisk klimakterieragata på Valium typ. Lugn på utsidan, elvisp på insidan. Kanske kallas typ...människa.

Det slog mig att det gör mig så glad att jag märker att när jag väl bestämt mig för att börja göra lite mer saker, då jag är trött på den slentrianmässiga låt-gå-vardagen där det mesta består i att jobba och sedan "ta det lugnt" för att man är trött, och vill förändra detta så går det väldigt smidigt. Klickade iväg ett par sms till människor jag trivs med och tycker om, och vips var dagarna uppbokade med trevliga arrangemang. Det gäller bara att ta tag i det liksom. Men det gjorde mig glad att det finns kvar, livet och det där. Även om man är lite vek ibland.

...men jag jobbar på att inte tänka så mycket på det, go with the flow och bara lita på att det är bra och njuta i stunden. Slappna av och försöka ha det så roligt och bra som möjligt. Brukar bli bäst så. Och så märker jag hur mycket bättre jag mår och hur livsandan väcks på ett annat sätt då det händer nya saker. Och det får man oftast se till att skapa själv. Vilket jag försöker göra.

Ja, det känns faktiskt bra. Roligt att det händer grejer som ger ny livsenergi och inspiration. Saker värda att leva för. Ja, nu kör vi då. Woho. Fast okej, så jävla bra känns det inte. Lite deppig är man ju fortfarande.

-

Står på tunnelbanestationen då den där galna kvinnan som skriker om Jesus genom hela SL:s kollektivtrafiksystem kommer vankandes. Två småkillar i den coolaste åldern av alla, typ 14, diskuterar med varandra: "Shit, vi måste nog lubba alltså. Hon kan ju ha typ ARABIES eller nåt!" Sverigedemokraterna kanske har större inverkan på dagens ungdom än man kanske tror..?

Känner mig lite vek. Ostabil. Det funkar, men det känns lite läskigt.

Har märkt hur mycket lättare allt blir, i sociala relationer och för en själv, då man är stadig i sig själv och i sina åsikter och är lugn i det. Idag var en dag då jag kände att jag tappade lite av det. Men sådana dagar kommer och går de också, och så får det väl vara.



Skulle vara skönt om allt bara kändes lugnt och bra och roligt och lustfyllt. Men jag märker att det blir lättare att njuta av stunden och saker och ting då jag inte oroar mig så mycket innan, och tar det lite som det kommer. Litar på att det är lugnt och bra som det är. Lyssnar på vad man vill. Så. Det blir bra. Låt allt bara ta sin tid.
Kram.

Är alldeles skakig. Vet inte riktigt vad det beror på.

Så konstigt hur livet kan vara bra på pappret, men kännas så...inte komplett. Äh. Lost i sig själv kanske bara.

Ler lite åt mig själv då jag kommer på mig själv med att längta efter det där stabila sambo-bo-i-fräsch-lägenhet-och-köpa-pizza-framför-svensson-tv-på-fredagskvällarna och gå på Ikea på helgerna och spendera ändlösa trevliga sociala kvällar med vänner och bekanta över ett glas vin från Systemets nyhetshylla "för att det är så roligt att pröva något nytt". Det där som folk med avsmak säger att de aldrig vill hamna i. Det vanliga Svennelivet. Men jag vill faktiskt ha det. Vad är det som säger att man inte kan krydda till det med blommor på en tisdag eller spontana miniresor till Trosa eller Iggesund över helgen i april? Äh, livet blir vad man gör det till (med vissa jävla undantag. Nageltrång får man ibland stå ut med, trots kampen om att hålla fossingarna rena. Och toalettrullen måste ju trots allt bytas emellanåt). Men jag tror att det är den där tryggheten, lugnet, det vanliga och stabila, nära och kära, som gör människor lyckliga tillslut. De flesta slutar ju trots allt där, i det där gula radhuset. Sen är det ju inte fel att pryda dörren med guldlaserat handtag eller sova i lite för dyra sängkläder, bara för att de är så sjukt mjuka och snygga.

Skalar av det en del nu. För jag jag vill ta det lugnt. Prioritera. När man gör ett val väljer man ju samtidigt bort något annat. Och det är väl en mänsklig strävan efter att alltid vilja välja rätt och ha det bästa. Kanske också det som man tror är bättre än det man har. Den ständiga strävan efter något bättre och den återkommande känslan av att aldrig vara nöjd. Fy fan för att vara människa ibland alltså. Alla dessa jävla känslor.